one step at the time

Jag gillar att tänka med balkongdörrarna öppna. Jag gillar att andas in atmosfären. Jag gillar att, istället för att stirra på datorn eller tv'n, lägga mig ner på golvet med mina pennor och papper och rita samtidigt som jag lyssnar på skratten och mullret. Det är bilar och klackiskor, motorcyklar och skratt. Det är barn som druckit för mycket sockerdricka och vuxna som har druckit någon öl. Det är den det tysta brummet från en bil som kör in på gatan, stannar för att vänta på någon och sedan efter dörrar slagit igen, sakta kör iväg. Det är skratten och känslorna som slår in som vågor ut från teatern som ligger några meter ifrån dörren. Det är doften av parfym som blandats med luft som blandats med hav som blandats med bilar och restaurang som blandats med rök som blandats med ännu mer luft som sveper förbi här på sjätte våningen. 

Jag hör någon ropa efter sin mamma och skrattande springa in i dennes famn. Hör allt från sjätte våningen. Sedan ropar någon annan, en annan svarar att de är på väg. Undrar om de någonsin funderat på dem som har fönstrerna öppna. Tänk om dem inte var som jag? Tänk om de var bittrare än jag?

Ofta kör det förbi bilar med allt för hög volym, oftast ler jag och tänker att låten ändå är bra. Jag kan höra någon fylla år "hurra, hurra, hurra" fyller luften och jubelrop studsar runt. Undrar i vilken lägenhet de är och hoppas de firar och ler när de tänker tillbaks. Hör en skateboard rulla förbi och fortsätta bort till andra äventyr. 

Ibland kan jag höra grannen ute på balkongen, undrar om han även kan höra mig. Jag är sällan tyst när jag skrattar och jag gissar att det studsar runt ganska bra. Men hellre skrattar jag så det studsar än att vara rädd. För tänk om det finns andra som jag, som bara väntar på att le tillsammans med någon som skrattar ovetande om att den gör någon glad?