one step at the time

Oh, föresten. Ni vet hur vissa har lite smått konstiga saker för sig som att man till exempel inte få röra deras hår eller att man inte får röra deras fötter och så vidare?

Okej, nu är det så att det är allmänt förstått bland många av mina nära och kära att mina knän är off-limits. Av någon anledning så har jag fått någon form av ångest som kommer från allt som har med mina knän att göra. Tycker sällan om dem. Finner inte knän i allmänhet intressanta, någonsin. I de få fall där någon får röra mina knän är för att de måste eller för att jag känner att jag kan lita på dem. Knän är av någon anledning väldigt läskiga. 

Tänk er då känslan att ni måste gå till läkaren för att ni har gjort illa er i knät och ni vet att läkaren kommer ta på det och pilla och flytta runt på knäskålen och så vidare. Huvva. Huuuuuuvva. Har ganska hög smärttröskel, oftast, så känner mer obehag än smärta i mitt knä. Men, det innebär ju också att det bara blir ännu mer obehag när någon rör i knät. Huvva. Under undersökningen igår så mådde jag urkasst (mest för att jag var sjuk i allmänhet), undersökningen idag var bättre men så fort läkaren sa att "vi ska kolla knät igen" så kände jag bara ångest. Helt omotiverad och onödig ångest. Kunde inte slappna av och därför inte heller riktigt känna var det var det gjorde ont. Knän, huvva. Haha. Men det ser ut som att det ändå inte är någon allt för allvarlig skada och att det snart kommer ha läkt ordentligt. Bra det för jag vet inte hur mycket knä-pillande min stackars hjärna kan ta. Euuh. 

Vad har ni för konstigheter för er? Kommentera gärna!